Örtofta, som har varit känt sedan 1000-talet är ett av Skånes äldsta, och under medeltiden, mest betydelsefulla gods. Örtofta betecknade förr själva slottet, medan den kringliggande bebyggelsen kallades Väggerup, senare Väggarp.
Den förste kände ägaren, Trugot Haas, bebodde Örtofta redan på 1300-talet. Godsägaren till Örtofta hade s.k. Birekerätt eller domsrätt över invånarna i Örtofta by, vilket innebar att egendomen utgjorde ett eget härad. Innehavaren av en birk skulle bl.a. hålla birkhus, och ännu på 1700-talet fanns ruinen av birkhus kvar i Örtofta.
Genom arv kom Örtofta att tillhöra medlemmar av flera danska adels- och stormanssläkter. 1632 såldes godset till Henrik Ramel på Bäckaskog. När han avled 1653 ärvdes Örtofta av dottern Else som gifte sig med Christian Barnekow på Wittskövle. Efter hennes död gifte Barnekow sig med Birgitte Skeel på Vallö och fick med henne sonen Kjell Christoffer Barnekow som ärvde Örtofta. Han i sin tur gift med Margareta von Ascheberg, Rutger von Aschebergs dotter. Deras son Christian Barnekow blev ensam ägare till Örtofta. Han gifte sig med en dotter till Magnus Stenbock. Han renoverade slottet år 1728 och 1771 och anlades slottets barockpark, som till dags dato stått mer eller mindre oförändrad, om än förfallen. Han lät också sätta upp en inskriftstavla med Bbarnekows och Stenbocks vapen och årtalet 1728.
Margareta Magdalena Barnekow gifte sig med hovmarskalken Cark Filip Sack och när de flyttade in på slottet utfördes en omfattande renovering liksom en försköning av trädgården. Äldste dottern Eva Catharina Sack gift med Johan Henrik Dücker löste till sig godset 1809. Under Dückers tid anlades avelsgårdar på Slättäng och Toftaholm och 1828 genomfördes enskifte på Örtofta.
Under den siste Dückers tid på 1860-talet fick slottet och dess ekonomibyggnader sin nuvarande gestaltning. Det var då slottets karaktäristiska flyglar och torn tillkom, inspirerade av fransk renässansstil. Flera andra skånska slott och herresäten är uppförda eller ombyggda efter ritningar av den danske arkitekten Ferdinand Mehldal, nämnas kan Trolleholm och Trollenäs. Johan Dücker som var barnlös testamenterade 1892 slottet till Jacob Erland Fredrik Bennet.
Örtofta har sedan mitten av 1700-talet, tillsammans med Flyinge, verkat som en av de viktigaste avelsgårdarna för häst. Flyinge har emellertid sedan lång tid övertagit den aktiva avels-verksamheten.
Slottet var förr den enda möjligheten till sysselsättning för bygdens befolkning – något som ändrades när sockerbruket anlades i trakten på 1800-talet. Vid sekelskiftet 1900 sysselsatte godset ännu omkring 200 man och stallarna var fyllda med ett 30-tal hästar.
